Är det vi som är klägget och samlas i Almedalen?
Alla ska dit! Det är åtminstone min känsla efter de senaste månadens alla samtal med människor i min yrkesmässiga närhet. Samtidigt är jag fullt medveten om att 99,5 procent av svenskarna inte kommer dit men på måndag kväll går startskottet.
Ikväll invigs Almedalsveckan på Wisby Strand i närvaro av Gotlands landshövding Anders Flanking. Politiker, tyckareliten, journalister, makthavare från näringslivet, tjänstepersoner och betydelsefulla människor i största allmänhet samlas och blandas i dagarna fyra. Håkan Juholt har namngett gruppen till klägget. Jag förstår vad Juholt försöker säga med begreppet. Men få av oss erkänner oss själva till gruppen.
Andra kan vara klägget – inte jag.
Oavsett hur vi definierar oss själva finns det annat vi kan vara överens om. Politikerveckan i Almedalen har senaste åren blivit väsentligt mindre välbesökt. Vidare är det svårt att hävda att det är en vecka eftersom arrangemanget klaras av under fyra intensiva dagar. Trenden med mindre och kortare återfinns även i mediestatistiken.
Förra året var antalet medieinslag från arrangemanget i svenska nyhetskanaler på den lägsta nivån sedan 2008 (pandemiåren undantagna).
Från 2008 och framåt befann sig Almedalsveckan i en stark tillväxtfas på väg mot det hysteriska 2017 och valåret 2018 då allt toppade. Den stora förändringen under denna period var att företag gick från att betrakta Almedalen som en politisk arena till att omfamna formen och se möjligheter till värdefullt kontaktskapande och affärsinriktad samhällspåverkan. Ett snabbt växande antal företag valde att ta plats i programmet med egna seminarier. Och fort gick det. Antalet seminarier arrangerade av företag växte med över fem gånger under lika många år från 2010 och framåt. Jag minns att jag vid den tidpunkten utmanade begreppet politikerveckan med det då mer rättvisande begreppet företagsveckan i Almedalen, med vissa politiska inslag.
På toppen var antalet öppna programpunkter över 4000. I år är antalet nästan halverat.
Min spaning är att nedgången är ett resultat av de skenande kostnaderna förknippat med en närvaro och arrangemangen av egna seminarier. Något som till slut knäckt kalkylen för många deltagande företag och organisationer när kostnaden ska vägas mot nyttan.
Givet ovanstående är lätt att dra slutsatsen om att Almedalsbubblan har spruckit. Jag hävdar bestämt att det inte stämmer. Min spaning är i stället att formen för närvaron, nätverkandet, möten och samtal successivt har förändrats. Något som också förändrat logiken i vilka som prioriterar att åka till ön dessa dagar.
Tidigare var fokus för den demokratiska mötesplatsen att erbjuda intressanta samtal på scen i seminarieform där deltagarna, oavsett vem man var, bjöds in att delta i diskussionen. Scensamtalen hos företagen var oftast mer eller mindre välpaketerade omformuleringar av affärskritiska egenintressen. Idag är det annorlunda.
De mest spännande sammanhangen är sedan flera år middagar, runda-bords-samtal och mindre mingel med programinnehåll dit utvalda beslutsfattare bjudits in. Långt bortom tillgängligt för allmänheten.
För deltagande företag har entouraget kring cheferna kunnat minskas eftersom medarbetare för event, planering och marknadsföring inte behövs på plats i samma utsträckning som förr. Almedalsveckan må vara kortare, mindre och förändrad i form men personligen åker jag tid med samma glädje och förväntan.
Även om denna krönika mest handlat om klägget och företagens förändrade närvaro så finns det en sak som är konstant. Partiledarnas tal på stora scenen i Almedalen. Jag kommer högaktningsfullt att lyssna till de flesta av talen med vetskapen att utan detta bärande element skulle inte mötesplatsen existera.
Günther Mårder
Förväntansfull Almedalsbesökare
Visste du att...
…få andra exempel finns på mötesplatser med samma breda dragningskraft och överlevnadsförmåga som Almedalsveckan. Arrangemangets framgång har också skapat avund hos flera av våra grannländer som inspirerats till att skapa egna kopior. Folkemødet i Danmark, Arendalsuka i Norge, Suomiareena i Finland, Fundur fólksins på Island och Arvamusfestival i Estland för att nämna några.
