Lika lön för lika arbete!
Lika lön för lika arbete! En stark paroll, som du säkert känner igen. Den har under lång tid verkat som ledstjärna i jakten på utrotandet av ogrundade löneskillnader, företrädesvis på grundval av kön. Men denna krönika ska i stället ta sig an en ersättningsskillnad som oftast är större än den mellan könen. Nämligen ersättningen för lika arbete men där kontraktsformen för arbetet skiljer sig åt mellan anställda och upphandlade enmansföretagare.
Man kan tycka att likheterna är stora när två personer, med likvärdig kompetens och erfarenhet utför samma arbete på en gemensam arbetsplats. Men om kontraktsformen skiljer dem åt förändras även förutsättningarna för villkor och ersättning radikalt.
För den inhyrda enmansföretagaren gäller, i relationen till sin uppdragsgivare, att:
Kontraktet kan brytas utan någon saklig grund, inget som liknar anställningsskydd förekommer.
Ingen rättighet till medbestämmande eller inflytande på arbetsplatsen finns reglerad.
Ansvar för sjuklön och rehabilitering åläggs enmansföretagaren själv.
Ingen rätt finns till någon semesterlön, tjänstepensionsavsättning, ersättningssamtal eller årlig revidering av ersättningsvillkor. Rätt till semester finns inte heller, men kan så klart förhandlas vid kontraktsskrivandet.
Ansvaret för att redovisa och betala skatter hänförliga till ersättningen som ges för arbetet åläggs enmansföretagaren.
Vidare är lagarna som reglerar arbetsmiljö, arbetstid, semester, föräldraledighet och medbestämmande i det närmaste otillämpbara i relationen mellan enmansföretagaren som utför arbetet och den köpande parten.
Vad får då enmansföretagaren i kompensation för avsaknaden av ovanstående?
Om du frågar mig, efter ett decennium som företrädare för företagar-Sverige, är beskedet: alldeles för lite! Prissättningen för enmansföretagarens tjänster är i regel på tok för lågt satt. Skälen är många men går dels att finna i enmansföretagares försiktighet i prissättning för att inte förlora uppdrag, dels i den upphandlande partens styrka och förhandlingsförmåga. Därtill finns ett stort mått av okunskap hos båda parter när förmåner, villkor och försäkringsliknande moment i ett kontraktsförhållande ska översättas till kronor och ören.
Att säga vad lika lön för lika arbete ska vara när kontraktsformerna skiljer sig åt är en grannlaga uppgift. Personligen är jag nyfiken på vad fackliga företrädare på förhandlingsavdelningen hade tyckt. Deras framgångsrika förhandlingar för kollektivet av anställda har genom decennierna lagt grunden för de växande skillnaderna mellan anställda och enmansföretagare.
Vilka ersättningskrav hade de ställt för sina medlemmars räkning om politiken tillsammans med arbetsgivarna reformerade hela arbetsmarknadens grundlogik genom att upphäva anställning som form och ersätta det med ett enmansföretagarkontrakt? Alla tvingades bli egenföretagare, med samma modell och ansvar som dagens enmansföretagare.
Frågan är intressant och tänjer tanken men leder mest till en insikt. Nämligen att allt som saknas för en enmansföretagare närmast betraktas som guldet hos den grupp som arbetarkollektivet utsett till sina vakthundar.
Min uppmaning till alla som ensamma säljer sina tjänster som företagare är att våga ta ordentligt betalt. Ingen rättvisa råder. Du valde själv att bli företagare och du har ett ansvar för att prissätta dig rätt och argumentera för ditt erbjudande på en fri och öppen marknad. Bara om du lyckas kompensera dig själv för avsaknaden av guldet kan vi uppnå lika lön för lika arbete.
Günther Mårder
