IF Metall - blås till reträtt!
Det finns bara förlorare i pågående utnötningskrig
Kollektivavtal har historiskt haft en betydelsefull plats på svensk arbetsmarknad – inte minst för att minska antalet strejker – särskilt i en tid då människor närmast betraktades som en insatsvara. Avtalen kallas ofta för golvet på svensk arbetsmarknad, men i själva verket är det betydligt oftare taket som sätter stopp för det lilla företagets ambitiösa nyckelmedarbetare.
Men kollektivavtalsmodellen passar inte alla, och särskilt de små företagen hamnar i kläm när fackförbundens one size fits all-linje kör över allt i dess väg. I klartext så tyder det på dåligt självförtroende när facken förvandlas till skolgårdsmobbare som tvingar alla företag att teckna ett “frivilligt avtal”. Just frivillighet är en grundbult i vår starka svenska föreningstradition och tanken på att släppa den borde skrämma alla, oavsett var man står på den ideologiska skalan.
Det vi ser nu med Tesla, IF Metall och sympatiserande fackförbund är en styggelse. Sedan 27:e oktober pågår strejkstriden som saknar vinnare. Förlorarna är däremot många.
Mest synd tycker jag om alla företag som hamnar i konfliktens skottglugg och drabbas när facket ogenerat och utan konsekvenstänk blåser i sympatitrumpeten.
Sympatiåtgärder är ett språkbruk som Orwell hade varit stolt över. Verklighetens lydelse är kollektiv bestraffning och denna unkna handling har sedan länge stoppats i såväl skola som inom det militära. På den svenska arbetsmarknaden råder dock fortfarande vilda västern. Vårt land skiljer sig med hur lite regleringar vi har kring proportionerna i fackförbundens stridsåtgärder.
Listan med fackförbund som uttrycker sin sympati och gått i strid med IF Metall har vuxit sig lång. Det började med Seko och stoppade postleveranser (vilket sannolikt är olagligt om vi ska luta oss mot postlagen). Sedan har det fortsatt med stridshandlingar, eller sympatiåtgärder om man så vill, från Byggnads, Elektrikerförbundet, Fackförbundet ST, Fastighetsanställdas förbund, Hamnarbetarförbundet, Kommunal, Målarna och Transportarbetareförbundet. I samma tillväxttakt som nya åtgärder sätts in från de anfallande parterna växer också de Tesla-anställdas kreativitet att finna lösningar på varje ny fälla som gillras för dem. De har hittills lyckats försvara sig väl, tack vare den breda strejkbojkott som finns bland de anställda.
De maffialiknande åtgärder som IF Metall och de sympatiserande facken genomför mot Tesla gör mig orolig. Alla andra avtal som skrivs under tvång och hot ogiltigförklaras med all rätt. Varför är det både giltigt och accepterat när facken är inblandade? Den föreningsrättsliga grundtanken i grundlagen är satt ur spel när det gäller kollektivavtal och stridsåtgärder. Frihet under hot är INTE frihet.
Vilka är den här strejken till för? Knappast för Teslas mekaniker då de allra flesta verkar jobba på medan allt pågår omkring dem (uppgifterna haltar om det är 30 eller upp till 50 verkstadsarbetare som verkligen sluter upp bakom strejken). Den överväldigande majoriteten av Teslas anställda i det svenska dotterbolaget vill inte ha kollektivavtal. De vill jobba med sina nuvarande villkor. Det blir för varje dag tydligare i den här Tesla-farsen att de inblandade fackförbunden inte i första hand gör detta för att de bryr sig om sina medlemmars villkor.
Nej, det handlar om makt. Men fackens legitimitet sjunker i takt med medlemsraset. På 30 år har närmare 900 000 medlemmar flytt LO, samtidigt har antalet sysselsatta i Sverige ökat med över 1,5 miljoner. Små hundar skäller som bekant högst och det ska bli både intressant och skrämmande att se vilka desperata knep LO kommer ta till i framtiden. Något större stöd för sina åtgärder mot Tesla verkar de inte ha - inte ens i de egna medlemsleden.
I en färsk undersökning från Ipsos, beställd och publicerad av Dagens Industri i mars, säger bara två av tio (19 procent) att de tycker att fackens agerande i Tesla-konflikten är väl avvägt. Bland dem som själva har kollektivavtal är siffran 21 procent att jämföra med 14 procent bland dem som inte har. Undersökningens resultat blottar inget annat än en grov missräkning för de kollektivavtalskämpande fackliga pamparna som givit order om att sända ut föreningarnas fotfolk i krig. Det svaga stödet från gruppen de kämpar för och bland de egna supportrarna kan inget annat än urholka stridsmoralen. Jag är uppriktigt nyfiken på att förstå hur de resonerar i frågan om den nödvändiga och självbevarande reträtt som rycker allt närmare.
Finns det några ljusglimtar i allt detta? Vad görs politiskt för att få bot på de unikt oproportionella stridsåtgärderna som tillåts i Sverige? De gamla allianspartierna var 2017 överens om en proportionalitetsprincip vid sympatiåtgärder. Nu när de är i regeringsställning och har makt att förändra men då är det knäpptyst. Bättre än så här kan ni regeringen. Svenskt Näringsliv då? De verkar köra ner huvudet i sanden. Svenskt Näringsliv borde givetvis e inse vad detta kan innebära långsiktigt för Sveriges möjlighet att få stora företag att etablera sig i vårt land.
Det är hög tid för fackpamparna med IF Metall i spetsen att blåsa till reträtt och rädda det som räddas kan.
IF Metall har vunnit ett stort förtroende efter många ansvarsfulla avtalsförhandlingar som lagt grunden för det viktiga märket i avtalsrörelserna. Facken borde därefter lägga mer kraft på att förenkla och modernisera kollektivavtalen tillsammans med arbetsgivarorganisationerna, gör dem så attraktiva att företagen väljer dem frivilligt och inte efter utnötningskrig. Det vinner alla på.
Günther Mårder
